fredag 13 oktober 2017

Det lustiga rånet i Sevilla




Hur går ett rån till?
Just nu sprids övervakningsvideon från ett misslyckat rån i Sevilla, som många får att skratta.
Det var i tisdags som en man i 45-årsåldern tog sig in i en parfymbutik i stan. Han ställer sig vid disken och drar upp en pistol som han hotar kassörskan med. Paketet med toalettpapper, som hon just skulle slå in åt en kund, tar hon upp som skydd för ansiktet, men tar ner paketet igen när rånaren begär pengar från kassan. Då händer två saker. En kvinna ser vad som händer genom den öppna dörren, springer in och slår rånaren med en shoppingpåse i huvudet. Den äldre mannen som skulle handla börjar tillsammans med kvinnan att slåss med rånaren, och en äldre dam smiter ut med sin shoppingvagn. Kvinnan och mannen försöker ta pistolen från rånaren, de knuffas och bits, och rätt som det är börjar expediten, som legat gömd bakom disken, att slänga schampoflaskor på slagskämparna, varav de flesta träffar den äldre mannen.

Den kämpande kvinnan fick två mindre skottskador men lyckades ta pistolen, och polisen kom sedan till platsen och tog med sig rånaren.

måndag 9 oktober 2017

Sångare väcker bybor på natten




Jag vaknade med ett ryck av bjällrorna. Vad vad det här? Vem går ute och stör mitt i natten? Jag var så trött att jag undrade om jag fortfarande befann mig i Sevilla.
Jesús vred på sig bredvid mig.
- Det måste vara los campanilleros, mumlade han.
Los campanilleros? Vad då? Pratade han om julsången? Kunde de inte hålla tyst nu så jag fick somna om!
Då började de sjunga. Och så vackert det var.
- De måste stå här ute på gatan, sa Jesús.
Jag snubblade fram runt sängen och öppnade fönstret, och där vid hörnet stod hela kören. Det jag hörde är samma sak som ni hör om ni provar länken.
Klockan var 5.30 och i de andra husen runt om öppnades fler fönster, och flera gick ut med sina barn för att titta. Det lät så högt att alla på gatorna runt om måste ha vaknat.
När sången var slut gick gruppen till nästa plats att sjunga på, uppe vid rondellen tor jag, vi hörde dem svagt en stund senare.
Under dagen fick jag reda på, att det här med att gå och väcka folk i gryningen är en typisk tradition i byarna i de här bergstrakterna. I Aracena började det med en religiös kvinna, möjligtvis nunna, för 400 år sedan, och traditionen lever än. Under lång tid sjöngs det samma texter, om platser som inte längre fanns, men numera får det förekomma nyskrivna rader för att traditionen inte ska dö ut.
Ni som, liksom jag, kommer att tänka på den andalusiska julsången Los Campanilleros (inte bara julsång, men hörs mest vid jul), det är dessa körer det sjungs om.

Länk till Campanilleros med La Niña de la Puebla.




måndag 2 oktober 2017

När man inte får tag i barnvakt

Det blir två dagars jobb borta. Tisdag Cádiz, onsdag Sevilla. Det har varit ett väldigt trassel med hämtning och lämning av Disa. Jesús har ju samma tider som hon, 9-14, men han måste åka en halvtimme innan för att komma till jobbet några mil härifrån. Vi lyckades hitta någon som kunde lämna D i skolan, men ingen som kan hämta henne, så eftersom Jesús kommer till Aracena 30 minuter efter att han slutat jobbet, innebär det att Disa inte kan gå till skolan alls de här dagarna. Jag måste åka ännu tidigare (4.30), släppa av henne i Sevilla hos farfar (halva vägen till Cádiz), där hon är hela tisdagen samt hela onsdagen och att vi sedan kör hem tillsammans på onsdag kväll.
Efter all stress och allt fixande, ringande, så skiter det sig ändå och går inte att lösa på något annat sätt.
Jag vill bara stryka ett streck över den här veckan och hoppa rakt in i nästa måndag. Kan vi ordna det?


Polisvåldet i Katalonien

844 skadade enligt Katalonien, 91 enligt Madrid. Tolv skadade poliser.
Två svårt skadade, en fick en gummikula i ögat, en annan drabbades av hjärtinfarkt.
Massor av bilder och filmer som visar nationalpolisens våld mot katalanerna. Sparkar, slag, batonger, gummikulor som skjuts rakt mot hopar av demonstranter. Blodiga bilder, fula sår. De krossar fönster och dörrar för att ta sig in i vallokaler och hindra folkomröstning
Det regionala polisen i Katalonien har skyddat katalanerna mot nationalpolisens brutalitet. Även brandmän har de fått skydda.
Från flera håll i Europa har politiker protesterat mot polisvåldet. Bland annat Jeremy Corbyn, (brittiske Labourledaren) sa att den spanska regeringen måste få våldet att upphöra.
Spanske premiärminister Mariano Rajoy säger å sin sida att våldet är proportionerligt.
Från Madrid menar man att det är regionalpresidenten Carles Puigdemonts fel och att katalanerna har lurats att rösta. Premiärminister Rajoy säger också i en tv-sändning:
- I dag genomfördes ingen folkomröstning i Katalonien.
- Vi har varit ett föredöme för hela världen och för vår tro på oss själva.

söndag 1 oktober 2017

Valet i Katalonien.

I dag undrar alla i Spanien samma sak. Vad kommer att hända i Katalonien? Det är  ju i dag som valet ska hållas...
Jag märkte den spända stämningen i går i Sevilla. Många hade hängt ut spanska flaggor från balkongerna, och i centrum gick ett stort demonstrationståg mot omröstningen. Folk svepte in sig i stora, spanska flaggor. Man kan undra vad Sevillaborna har med valet i Katalonien att göra, Sevilla ligger i andra änden av landet, men här i Spanien har alla en åsikt om det som pågår i Katalonien. Tv och tidningar rapporterar daligen, sedan länge. Och tyvärr är det ju så att media inte är opartisk, utan framför regeringens åsikter (landets största parti, högerpartiet Partido Popular styr tillsammans med mittenartiet Ciudadanos). Spanien har kritiserats för det i EU. Vid maktskifte efter valen byts personal i de statliga tv-kanalerna ut till personer med det ledande partiets åsikter. Därför har vi bland annat kunnat se nyhetsinslag som är mycket positiva till premiärminister Mariano Rajoys överenskommelse med USA:s president Donald Trump, om USA:s stöd i kampen mot Katalonien i utbyte mot att utvisa Nordkoreas ambassadör från Spanien.

Katalonien ska ha val om självstyre i dag, den första oktober, och den spanska regeringen gör allt för att förhindra det, utom att sätta sig ner och diskutera saken med Kataloniens regionalpolitiker.
5 000 poliser har skickats till Katalonien, men har sett avskedsscener på tv som om de gick ut i krig. De inhyses på flera kryssningsfartyg. Poliserna har beslagtagit röstsedlar och affischer, gått in i kopieringsbutiker och letat material och gripit katalanska politiker. Saken har prövats av författningsdomstolen, där man kommit fram till att ett val om självständighet bryter mot konstitutionen och därmed är olagligt, vilket förresten är det enda argument som framförs av spanska, ledande politiker till att valet måste förhindras. Att det är olagligt.

Spaniens hållning till valet kan man förstå. Regionalpresidenten i Katalonien, Carles Puigdemont, har lovat, att om ja-sidan för självständighet vinner blir Katalonien en självständig stat inom 48 timmar, oavsett valdeltagande. Det handlar alltså inte, som tidigare, om ett val för att se vad folk tycker.
Det är också lätt att förstå Katalonien, som i sju år försökt diskutera Kataloniens självstyre sedan en sådan överenskommelse drogs in 2010.
Regeringens ovilja att diskutera frågan, samt dess hårda hållning att med polisiär makt förhindra folkomröstningen, har retat upp katalanerna till max. Undersökningar har visat att majoriteten var emot en utbrytning ur Spanien, men det kan ha ändrats. Nu demonstrerar många, många fler än som var för självständighet, och kämpar tillsammans mot Spanien och för rätten att rösta.
Poliserna har fått order om att förhindra att vallokalerna öppnas. I bland annat skolor som är tänkta som vallokaler, har lärare, elever och föräldrar övernattat sedan i fredags för att hålla lokalerna öppna på valdagen. Samtidigt som valurnor, kuvert och röstsedlar beslagtas finner Kataloniens parlament på nya sätt för att folk ska rösta, som att endast legitimation behöver uppvisas och att lapparna bara behöver vikas ihop istället för att läggas i kuvert. Spanien kontrar med hot om böter på över en halv miljon euro för valkontrollanter, och lokalpolisen går emot rikspolisens order och gör lite fö ratt förhindra omröstningen.

Det alla frågar sig nu är, vad händer om valet inte genomfors? Vad händer med all ilska och frustration i Katalonien? Hur ska Spanien stävja det?


Läs mer:
Spaniens splittring redan inledd, analys av Thomas Gustafsson
Om konflikten, SvD
Vem är vem i den Katalanska konflikten?
Katastrofen i Katalonien, Aftonbladet
Varför Katalonien vill bli självständigt, DI
Spaniens försök att stoppa omröstningen, SvT Play

Läs mer om valet på svenska; Sydkusten
Läs mer om valet på spanska; El País

fredag 29 september 2017

Se och göra i Sevilla - en liten guide



Jag fick en fråga från Sandra som är i Sevilla nu i veckan. Vad ska man se och göra i stan egentligen?
Jag har sagt det förut, att Sevilla är den vackraste storstad jag vet, och jag önskar ibland att jag kunde besöka den för första gången igen. Staden med så mycket historia, festligheter, mat. Där lokalborna kastade apelsiner på vikingarna som kom seglandes uppför Río Guadalquivir, Columbus satt här och planerade sin andra Amerikaresa och begravdes senare i katedralen, här har guld och silver från Sydamerika lastats av, morerna byggde en gigantsik moské, så stor att katedralen som byggdes precis ovanpå den räknas som världens största romersk-katolska katedral. Här i stan smög kung Pedro den grymme omkring på nätterna, förklädd, och lyssnade vad folk sa om honom. Här levde den mytiske Don Juan, men berättelsen om verklighetens Don Juan ör bättre än dikten. Här hålls tjurfäktning i Spaniens näst äldsta tjurfäktningsarena som fortfarande används, och här satt operans Carmen och rullade ciggarer. Flamenco, apelsinträd, varma kvällar, Sevilla måste upplevas.










Det bästa är att bara gå vilse med blicken uppåt för att int missa gömda kyrktorn, målade kakeldetaljer och vackra balkonger. Sätta sig på en uteservering för en tapa, äta hasselnötsglass på något av de fantastiska glassställena, lyssna till porlandet från någon liten fontän på ett grönskande, gömt torg.




Jag tycker att vi utgår från det omtyckta Triana, tjurfäktarnas och flamencoartisternas stadsdel, åtminstone var det så tills de spanska romerna kördes bort frårn stadsdelen (även andra familjer) för att husen skulle rustas upp och man ville komma åt den här attraktiva platsen. Vi njuter av den vackra San Jacinto-kyrkan, sätter oss på någon uteservering i solen och äter frukost här på huvudgatan.






Vi går inte raka vägen mot centrum härifrån, utan tar av mot vänster, går en liten slingerväg förbi de traditionella keramikverkstäderna, kommer ut vid den stora matmarkanden vid El Altozano...




 Går förbi Castillo de San Jorge, gammal borg som inhyste inkvisitionsdomstolen (går att besöka), och kommer ut på Trianabron. Många säger att det var Gustave Eiffel som ritade den, men det var istället ett par elever till honom. Det är nästan en kopia av den gamla Pont du Carrousel-bron i Paris. Här sätter många fast kärlekshänglås och slänger nyckeln i Río Guadalquivir, och då och då kommer kommunen och knipsar av alla hänglåsen. Ett stillsamt krig som pågått i flera år.




På vänster sida om bron (Triana-sidan) hålls en fin liten marknad med konst och konstahntverk av folk från Triana, bland annat min svärfar, på lördags- och söndagsförmiddagarna.




Efter bron kan vi gå rakt fram och komma in i det pulsernade hjärtat, Sevillas centrum.




Kanske tar vi in till höger på Calle Zaragoza till det underbara glasstället La Fiorentina, men egentligen är alla glasställen i Sevilla bra. Italiensk glass? Ha! Här kommer den spanska glassen, minst lika bra! Missa inte hasselnötsglassen, som nötkräm i glassform.
Istället för att ta in på Calle Zaragoza kan vi fortsätta rakt fram till Calle Tetuán, som tillsammans med parallellgatan Calle Sierpes är de största affärsgatorna i stan. Runt dem finns smågator med butiker. Till exempel gatorna upp mot Alfalfatorget är kul.
Vi kan också ta vänster mot Alameda-området med kul småbutiker och en massa matställen. På den stora öppna ytan Plaza de Alameda de Hércules finns bra lekplatser och svalkande vattenfontäner sommartid. Här hålls ofta olika sorters marknader och aktiviteter, och de flesta kommer hit för att tillbringa många timmar med mat och dryck på olika ställen tillsammans med vänner.




När vi ändå rör oss i centrum kan vi ta en tur till Svamparna (eller Metropol Parasol som det egentligen heter, men ingen kallar det så), det stora byggnadsverket i finskt trä som kritiserades så när det byggdes. Märklig är byggnaden, men jag gillar den. För en liten peng tar man hissen upp och går runt högst upp och tittar på utsikten, tar en dryck kanske (tror det ingår i biljetten), och längst ner finns matmarknad samt rester av de gamla romarruiner som återfanns på platsen för byggandet.




Egentligen kanske vi inte alls är sugna på shopping, utan på att njuta av det vackra i Sevilla.
Då tycker jag att vi backar lite, och tar höger efter Trianabron istället. Då går vi det fina promenadstråket Paseo de Cristóbal Colón mellan Trianabron och guldtornet, Torre del Oro.




På vägen ser vi de färggranna husen i Triana på andra sidan floden, och på vår sida ligger tjurfäktningsarenan Real Maestranza som är Spaniens näst äldsta tjurfäktningsarena som fortfarande är igång (den äldsta ligger i Ronda). Det hålls inte så många tjurfäktningar om året, så mest fungerar den som museum.
Här ligger också Sevillas opera- och konserthus, och därbakom den uppseendeväckande byggnaden Hospital de la Caridad med intilliggande kyrka. Här arbetade verklighetens Don Juan, förebilden för den mytiske personen. Miguel de Mañara hette han, även han en rik och mäktig man som hade lätt att erövra kvinnor. Men han blev förälskad i en kvinna och gifte sig. De fick aldrig några barn, kvinnan blev sjuk och dog, och Mañara började rannsaka sig själv och sitt leverne i den djupa sorgen, sökte sig till religionen och ville använda sin rikedom till något gott. Så han började hjälpa de allra fattigaste på Sevillas gator, gav mat, sjukvård och begravde de som dog och blev liggandes i gathörnen.
Mitt eget minne av den här platsen är att det var där jag befann mig när jag förstod att jag var gravid, dagen före första advent 2013.




Torre del Oro är morernas sista stora byggnadsverk och konstruerades som ett försvarastorn. Det har fått sitt namn efter att det var klätt med guldglänsande kakel. Dessutom lastades guld- och silverfynd från Amerikaresorna av här. Nu inrymmer tornet ett litet sjöfartsmuseum.




Om vi fortsätter rakt fram, längs Paseo de las Delicias, kommer vi efter ett tag till de fantastiska byggnaderna från Ibero-amerikanska utställningen 1929. Utställningen var ett försök att återknyta banden till de forna kolonierna som blivit självständiga omkring 100 år tidigare. Byggnaderna ägs numera av Sevilla stad och används bland annat av universitetet. Alla är sevärda, men om vi inte vill gå den här i övrigt tråkiga, flerfiliga vägen går vi istället in i den vackraste stadspark man kan tänka sig, den 34 hektar stora María Luísa-parken. En djungelliknande park med små stigar, hemliga rum med kaklade fontäner, bänkar i målat kakel, hästskjutsar, fågeldamm och museer.
Parken var en del av prinsessan María Luísas trädgård och tillhörde San Telmo-palatset. Hon skänkte den här delen av trädgården till Sevilla stad, och en fransk trädgårdsarkitekt fick i uppdrag att göra om den lite inför den stora Ibero-amerikanska utställningen 1929, då parken skulle utgöra centrum. Tack vare växtligheten är det ett par grader svalare här än i övriga staden. Den här parken är ett av Sevillas absoluta måsten.




I anslutning till parken ligger Plaza de España. Spanska torg finns det i var och varannan spansk stad, men inget som liknar det här.
Längs med halvcirkeln i detta otroliga byggnadsverk representeras varje provins med en scen ur dess historia på målat kakel, där inhemska besökare brukar låta sig fotograferas.
De fyra broarna över det omdiskuterade vattnet (vattenslöseri på ett ställe med så lite regn) representerar de fyra, forna kungarikena.
Vi lämnar både parken och Plaza de España, går förbi den vackraste teaterbyggnad jag sett, Lope de Vega, Sevillas paviljong under utställningen 1929. V går också förbi den gamla tobaksfabriken, på sin tid Europas största industribyggnad, numera huvudbyggnad för universitetet. Här satt främst romska kvinnor och rullade cigarrer, bland dem operans Carmen. Och strax efter fabriken kommer vi fram till parken Jardines del Murillo och kommer in i Barrio Santa Cruz. Det är i den här gamla judiska stadsdelen man hittar de smalaste gränderna och de mysigaste små torgen. Här bodde judarna fram till slutet av 1400-talet då inkvisitionen tvingade dem därifrån, och alltså stadsdelen stod ganska öde ända fram till 1800-talet.
I den här stadsdelen levde och begravdes konstnären Murillo (dog för 400 år sedan), här satt Don Juan och skröt om sina erövringar, och här spikades den vackra Susonas huvud upp ovanför dörren där hon dog (Calle Susona). Hon bad att huvudet skulle skiljas från kroppen efter hennes död, för att tjäna som varnande exempel. Hon hade på grund av en förälskelse orsakat sin fars död...




Barrio Santa Cruz är som gjort att gå vilse i, det tog till exempel mig två år innan jag hittade tillbaka till det fina flamencomuseet. Det är bara att acceptera faktum. Det går alltid att fråga folk om katedralen så hittar man ut.
Katedralen ja, som ska vara världens tredje största katedral. Dess storlek kommer sig av att den helt och hållet fyller upp platsen där Sevillas stora moské låg. Av den finns kvar en patio med apelsinträd, samt minareten, som gjorts om något för att bli en kristen symbol. Detta kyrktorn, la Giralda, är Sevillas symbol. Man kan gå upp där, det är en väg som användes av hästarna, och alltså inga trappsteg.
Inne i katedralen kan man bland annat se Columbus grav, och tre gånger om året kan man se Sankt Fernando, kungen som körde ut de sista morerna från Sevilla, och som visas upp som mumie tre gånger om året.




Här intill ligger Archivo General de Indias, det stora arkivet med dokumentationen från Amerikaresorna. Arkivet är främst för forskare, men man kan gå in och kika, det brukar till exempel visas upp gamla kartor från den tiden.




Jag tycker ju att varje Sevillabesökare borde besöka Real Alcázar, det kungliga palatset, här mittemot katedralen. Här låg tidigare ett moriskt palats, men av det finns bara en patio kvar. Över det gamla palatset lät kung Pedro den grymme bygga ett eget kungligt palats, nu i kristen tid, men han älskade den moriska byggnadsstilen och det är vad palatset har efterliknat.
Palatset har byggts på allt eftersom nya kungar har regerat, och var och en har satt sin prägel på det. Det finns också en stor, vacker trädgård att promenera i. Det är ofta kö hit, men den går ganska snabbt, och det är värt ett besök.




Andra, trevliga saker att göra i Sevilla:

Äta!
Uppleva flamenco. Många ställen har flamencoföreställningar varje dag för tillfälliga besökare, men titta gärna i kulturprogrammet om någon föreställning är på gång på någon av stadens kultuirlokaler, eller ännu hellre; besök flamencobiennalen! Annars är ett besök på La Carbonería, med sena föreställningar med flamenco och sevillanas, alltid roligt!
Bada på Sevillas hammam Aire de Sevilla!
Se det som lämnats kvar av världsutställningen 1992. De som var med pratar om den än. Det byggdes ny flygplats, ny järnvägsstation, snabbtåget drogs hit, nya motorvägar och nya broar över Río Guadalquivir inför utställningne, konsertarena, nöjesfält och teater, och 42 miljoner besökare gick runt bland världens länders paviljonger, där det visades upp det allra bästa från varje land, både gällande artister och konst. Hasse Alfredsson var med och planerade Sveriges paviljong. Mycket har fått förfalla, men många byggnader står kvar, med olika verksamheter.
Besöka palats, det finns många i Sevilla, som har varit en rik stad. Ett av de fina palats som man kan besöka är Casa de Pilatos, så vackert både invändigt och utvändigt. En pärla!






onsdag 27 september 2017

Den där vardagen...

Sorry för dålig uppdatering, men Disa är sjuk sedan i söndags.
Haft hög feber och så ont i halsen att hon bett om att få medicin. Hör ni? I princip första gången som vi inte behövt hålla fast henne!
Kokar buljong till den lilla stackaren, läser om cirkuselefanten Ella på rymmen 100 gånger, råkar limma fast en klädnypa på en lampskärm, lyssnar på sorgliga radiodokumentärer och utarbetar en plan för ifall Disa blir deprimerad och går i självmordstankar i framtiden (då åker jag med henne till Bolivia). Längtar efter att gå ut och gå.
När tillfälle ges (när Disa somnar) sitter jag med ett mastodontinlägg om Sevilla som jag varje dag försöker få klart och publicera på bloggen. Hoppas på i dag. Också.

söndag 24 september 2017

Försäljaren skojade inte

Sen lördagskväll och just hemkommen från Sevilla. Ett roligt guidejobb på förmiddagen, tapa på stan med ny bekantskap innan lunch hos svärfar.
Sen en tur på Ikea (lördag eftermiddag, tur jag åkte själv, puh!) och sedan ännu mer måstesaker. Skor till Disa hanns inte med, däremot att köpa ekologiskt, parfymfritt tvättmedel, samt att fixa bilstereon. Äntligen!
Den pajade efter ett halvår så under ett års tid har bara radion fungerat. Vi har inte hittat garantin och skjutit på det. Men Jesús, som lever och andas musik, hade fått nog av att inte kunna lyssna på skivor och tänkte köpa en ny bilstereo.
En försäljare följde med ut till bilen för att se vilken modell som behövdes, och upptäckte att stereon bara hade hängt sig, som en dator kan göra. Fixat med ett knapptryck. Här hade vi trott att den hade varit sönder i ett helt år... Försäljaren satte på en låt via Jesús USB-minne för att visa att det fungerade. Eller...?
- Det verkar vara fel på USB-uttaget... Så här ska det inte låta...
- Det är inget fel. Det är experimentell musik, sa Jesús, som inte visste om försäljaren skojade med honom eller var allvarlig.

När vi körde mot Aracena satte han på låten som försäljaren hade syftat på.
Det hördes bara brus. Jag förstod försäljaren, han skämtade inte.

fredag 22 september 2017

Disas svenska efter Sverigesemestern



Jag hade förhoppningar om att Disas svenska skulle förbättras medan vi var i Sverige. Jag pratar enbart svenska med henne, som ni vet, och nästan alla hennes böcker är på svenska, men eftersom språket här är spanska är det spanska hon pratar, och enstaka svenska ord.

Redan första dagen i Sverige träffade vi på en kompis som bor i Spanien med ett jämnårigt barn. De tillbringade hela sommarlovet i Sverige, och barnet hade efter tre veckor övergått helt till svenska, så att pappan, när han kom, inte förstod vad barnet sa. Jag blev så glad, för jag vet att hon kämpar med svenskan, dessutom gav det mig lite hopp, även om jag hade svårt att tro att Disa skulle prata svenska efter tre veckor.
Jag kan säga, att efter nästan fyra veckor i Sverige hade Disa inte bytt språk. Men hon talade nog nästan hälften svenska.
För att inte gå och vara ledsen över att det inte blev mer påminner jag mig om att vi har olika förutsättningar. Min kompis åker till Sverige flera gånger om året, firar högtider där, tillbringar sommarloven där. Barnet har svenska morföräldrar som kommer och hälsar på i Spanien, och efter besöken säger dagispersonalen att barnet pratar mer svenska än innan.
Min kompis kommer, när barnet blir lite äldre, låta denne åka själv till morföräldrarna på somrarna, och tvingas kommunicera på svenska.
Disa har ju inga svenska morföräldrar, och jag har ingen självklar plats att åka till när jag får hemlängtan eller vill fira svensk jul. Det finns inga svenska morföräldrar som längtar efter barnbarnet och kommer för att träffa det. Ja, ni vet. Ingen bitterhet i detta, bara konstaterande.
Förutsättningarna är olika.
Jesús sammanfattade det med att, sorgligt men sant, hänger tvåspråkigheten mycket på att man har familj eller pengar, eller helst både och. Med pengar kan man betala ett läsår i svenska skolan, eller åka ofta till Sverige, och sova på vandrarhem eller hyra stuga i brist på annat.

Även om jag känner mig lite uppgiven ibland så kommer jag så klart inte att lägga av. Jag fortsätter att enbart prata svenska med Disa, sjunga svenska sånger med henne och läsa svenska böcker. Så klart. Allt annat skulle dessutom kännas onaturligt.

torsdag 21 september 2017

En helg med vänner



Lite kort om helgen som var.
På lördagsförmiddagen gjorde jag ett roligt guidejobb, gick sedan till Casa de Libros och köpte två nya böcker om Sevilla samt en bok till Jesús; Javiér Marías senaste som han inte ens visste fanns. Gissa om han blev glad!
Sedan gick vi på födelsedagslunch hos José Alberto och Loren. Lille Gael har fyllt två, men eftersom Disa och jag var i Sverige då flyttades kalaset fram ett par veckor. Sådant blir man glad av!
Det var jätteroligt att träffa gänget igen.
Och vi fick sån himla god mat, men vad annat kan man vänta sig hemma hos en kock.
Klockan närmade sig 21 när Disa och jag åkte hem till Aracena. Jesús pappa var tack och lov ute när vi gick dit och hämtade väskan, för han avskyr när jag kör i kvällsmörker. Tycker att det är livsfarligt och hade visst försökt förmå Jesús att övertala mig att bryta upp tidigt från kalaset för att hinna hem innan det blev mörkt (vid den tiden han önskade hade inte ens tårtan kommit fram). Och jag, tja, jag kör hellre i dagsljus, men kära nån, vad kan hända här? Jag har ju kört i mörkret i Sverige sedan jag fick körkort för 15 år sedan, Sverige som blir mörkt vid tre på eftermiddagen och där det vimlar av vilda djur i vägkanterna. Tror han inte att jag kör försiktigt?!
Jesús stannande kvar för att gå på en spelning med några kompisar.

Nästa dag kom svenska Johanna, Jorge och Samuel, som är jämnårig med Disa, på besök.
Jesús åkte med dem från Sevilla. Vi skulle träffas vid sjön, men jag tappade bort husnyckeln, och kunde inte ringa Jesús för att fråga om han hade sin med sig så jag bara kunde slå igen dörren, för då hittade jag inte mobilen, och därefter var bilnyckeln borta och vid det laget ville jag bara sätta mig och ge upp och ställa in alltihop alternativt att någon kom och räddade mig (men hade ju tappat bort mobilen så kunde inte ringa någon). Men det löste sig.
Den underbara sjön var inte ett dugg underbar nu i september efter sommartorkan. Vattennivån hade sjunkit med ett par meter, allt var torrt och fult och i mitt-på-dagen-ljus. Men tre av sex personer badade.
Sedan hade vi picknick-lunch och åkte därefter till Linares de la Sierra.




En av de vackraste byar jag vet. Gick och tittade på drömhus. Plockade vindruvor och valnötter från träden.




Där skulle jag vilja bo.



ny gadget

ny gadget